.
Inte kommer jag på någon bra rubrik, men vad spelar det för roll egentligen? Det kanske det gör, men inte för mig, inte här och nu. För man är ju trots allt här och nu och precis nu måste jag skriva av mig. Vill säga att det kommer bli flummigt eftersom det är svårt att få ut något konsekvent från massa tankar som trängs samtidigt om uppmärksamheten i min hjärna och sen är det kanske svårt att förstå för alla de som inte är skribenten av en text. Jag vet inte riktigt hur pass öppen jag vågar vara men jag tror att jag måste skriva av mig här. Det är inte mycket som känns vettigt eller tydligt för mig just nu men att skriva mina tankar, känslor osv just här i nuet är något som bara känns rätt så jag ska försöka att göra det för min egen skull. Kanske även för mina nära och kära eftersom jag inte verkar vara så lätt att komma nära eller vad man ska kalla det för och jag har alltid haft lättare för att utrycka mig i skrift.Jag hoppas att det kan få er att förstå bättre och så vill jag säga att jag uppskattar verkligen allt ni gör för mig även om det inte alltid verkar så.
Jag har mått dåligt en tid nu, exakt vart det började vet jag inte. Allt är väldigt suddigt om jag tänker tillbaka. Eller så är det bara för jobbigt att tänka tillbaka. Jag höll det för mig själv ganska länge. Anledningarna till det var och är skam, förnekelse, att jag inte ville uppröra någon eller göra någon ledsen och att jag helt enkelt inte orkade. Det här med energin, kraft, ork, engagemang, och att saker och ting ibland känns meningslöst, Det är nog oerhört svårt, om inte omöjligt, att förstå för de som själva inte har vart sjuka. Man önskar av hela sitt brustna jag att man kan känna ork, energi, kraft. Hur jobbigt kan det vara att gå upp ur sängen egentligen? Det är ju bara att säga till sig själv att nu går du upp för att du har faktiskt en tid att passa, det är någon som väntar på dig, det är jättefint väder ute, du ska få göra något kreativt idag. Men trots allt det så ligger man där, tung som en sten och svävar mellan sömn och vakenhet och det enda som verkar som det enda rätta är att somna. Detta är efter typ 7 alarm som jag har stängt av, vilket jag inte alltid minns. Idag ringde tex min syster mig 4:a gånger och jag hörde inte det förrän fjärde gången och då låg mobilen jämte mig i sängen med ljud på.. Jag har för mig att jag svarade men är inte helt säker. Det första jag minns säkert av måndagen är att jag tillslut kom upp efter ett antal alarm och samtal och skulle upp och diska bort berget i köket och helst innan min syster kom ner, så att jag skulle slippa skämmas ihjäl. Jag hann såklart inte och det slutade med att hon diskade åt mig. Då skäms man. MEN. Jag dammsög faktiskt och städade toaletten och det är en stor bedrift för mig. Det hade aldrig hänt utan min syster. Tack ♥
En sak som jag tror är en av de värsta med allt detta är att folk verkar tro (eller jag tror att dom tror) att jag är lat. Jag är oftast för trött, osäker eller skamsen för att ens försvara mig när folk har antytt detta. Det värsta är att man börjar tro på att man är lat och bara tycker synd om sig själv. Men nej, det är faktiskt inte så Malin, får jag säga till mig själv ibland. Det är klart att jag vill kunna lita på mig själv att stiga upp direkt när jag hör första alarmet på morgonen, äta en god frukost framför nyhetsmorgon, få sminka mig, fixa håret och en awesome outfit och sen möta en granne i trapphuset och ge denne en bra start på dagen med ett leenden och ett simpelt hej för att sedan cykla iväg mot dages okända utmaningar och möten med andra människor. Blir fan förbannad på folk som på riktigt tror att man vill ha det såhär. Då vet jag inte om jag ska börja skratta, skrika eller bara tycka synd om er.
Nu hoppar jag till det ja känner precis nu. Klockan är drygt halv3 och jag är så jäkla trött men kan inte sova (standard den senaste månaden). Har inte orkat fixa till mina naglar, duschat eller övat på glosorna tills imorgon då jag kom på det typ klockan 23 och självdisiplin är som sagt något som inte ens existerar för tillfället. Allt detta ger mig ångest och jag vill bara gråta. Är orolig för om jag kommer komma upp imorgon. Just nu vill jag inte träffa några utanför familjen och jag känner bara att jag inte orkar. Men jag ska försöka. Ska dock tillägga att jag är sjukskriven för tillfället men har kommit överens om att jag ska försöka gå till skolan 1 dag i veckan iaf. Nu får det vara nog för denna gången annars kan jag skriva en hel roman typ. Ciao, adios, på återseende osv.
