Mina tankar
Jag den sortens människa som har svårt att öppna mig för andra och det lättaste sättet för mig är att skriva.
Ibland kan jag vara jättepositiv och vilja vara med människor och vara sociala mig och ibland vill jag bara låsa in mig i ett rum och vara helt ensam. Det skiftar väldigt mycket och beror på mitt humör, tillfälle, blyghet, sömn, mat o.s.v. Det är som om jag vore två olika människor och ibland kan det vara jobbigt. Men jag vill verkligen vara den glada tjejen som går runt och pratar med alla och är glad och framåt lixom, men det är inte så lätt för mig. Och ibland kan jag bli irriterad när jag verkligen försöker föra en konversation med någon och så trycker den personen ner mig eller säger något nedvärderande. Även om det bara är på skoj så kanske inte jag ser det så.
Sen, i t.e.x skolan kan det vara jobbigt. Jag har väl medelmåttiga betyg och jag vet att jag kan mycket bättre! Men det känns lixom inte som om någon tror på mig. Jag behöver någon som pushar mig, för jag har förlorat min kämpaglöd och det är riktigt jobbigt.
Det känns som om många i min ålder(inte alla, men många,) inte kan vara positiva till ens vänners lycka och glädje och är kaxiga och inte respekterar varandra. Det kan bero på dålig självkänsla/självförtroende, men jag är så himla trött på det. Om man är det minsta annorlunda eller våga sticka ut så blir man retad och så har det väl alltid varit. Men det hade varit så himla skönt om alla bara hade kunnat glädjas åt varandra och puscha varandra och om man börjar bråka eller får problem, så kan man prata om det. Kommunikation löser väldigt mycket, men som sagt: det är inte alltid det är så lätt att kommunicera, men alla kan väl försöka bli bättre på det, så hade alla mått så mycket bättre. Ta vara på dina vänner! ♥
Jag ändrar mig ganska mycket och det jag har skrivit, den känslan jag hade när jag skrev detta, jag kanske bara känner så nu för att det är vinter eller för att jag är som jag är. Så jag kanske inte känner så här om några månader eller veckor, men det är iaf vad jag känner nu.
Så, vad tycker du om det här och hur är du som människa?
Jag håller med dig. Vi (särskilt vi tjejer!) borde pusha varandra och ge varandra uppskattning istället för att trycka ned och förakta varandra (öppet eller i hemlighet). Man vet ju av egen erfarenhet att nästan varje gång man tänker en dum tanke om någon så är det för att man känner sig sämre på något sätt. Om man alltid kunde känna hur bra man är själv, och att man duger precis som man är, så skulle man inte behöva trycka ned andra tjejer. Mitt tips är att försöka hitta ett minne eller en inre bild av sig själv som gör att man känner hur värdefull man är. Jag brukar t.ex. ibland tänka på mig själv när jag var barn. Då infinner sig alltid en lugn, glad och trygg känsla av egenvärde, och den smittar av sig på nutiden. Och då spelar liksom allt mindre roll - jag är inte avundsjuk eller svartsjuk längre, jag oroar mig inte för småsaker. Jag vet att jag är värdefull i vilket fall som helst. Kram!
