När jag var liten gick jag hos en dagmamma, istället för dagis som de flesta andra gick på, och det blev mitt andra hem. Hon lärde mig att läsa, skriva, cykla, knyta skor och dricka kaffe, haha. Jag fick kolla på barnprogram i timmar och följa med och handla på fredagarna, då fick jag alltid fredagsgodis. Och varje påsk var vi uppe i skogen intill hennes hus och fikade och letade efter påskägg. Jag kommer ihåg ett år när vi satt och fikade och jag åt negerbullar och mamma sa att "nej, nu räcker det". Då sa min dagmamma att "låt henne äta", så det gjorde jag. Jag tror jag åt 10/15 stycken eller nåt, haha. Den natten blev ju inte så rolig kan jag säg.

En dag när jag satt hemma i soffan och kollade på film kom mamma in och sa att hon hade dött. Först kom chocken, hugget i hjärtat, andningen som upphör för bara ett ögonblick, sen kom tårarna. Jag grät o grät och mamma fick trösta mig. Då var jag tio år gammal. Hon hade hjärtfel och skulle opereras, men det var inget akut. Men hon blev sjuk, fick feber tror jag och då får man inte opereras och sen bara dog hon. Jag kommer ihåg att hennes kista var vit och ovanpå den stod ett foto med henne. Tänk att den människan som var så otroligt snäll, givmild, glad och en av de mest underbara människor jag nånsin mött, hon som hade lärt mig så mycket och gett mig en sån bra start i livet, låg där i den kistan... Efter själva ceremonin inne i kyrkan gick alla ut och så samlades vi vid graven och fick se när kistan sakta fördes ner i jorden. Min älskade Anna-Lena tog farväl av livet på jorden för att återvända till himlen där hon hörde hemma, som den ängel hon var. ♥

Jag har inte besökt din grav en enda gång och det skäms jag otroligt mycket över så det ska jag ta och göra snart, men du finns iallafall alltid i mitt hjärta.